nu djupandas vi...
Efter att ha hållt andan ett tag så har vi övergått till djupandning. Det verkar gå vägen åtminstonde så länge vi har koll på temperaturen. Men jag saknar vår terrorist. Det är en trött och gnällig tjej som helst vill vara i famnen.
Idag har hon skrattat för första gången på vad som känns som evigheter.
Men det är väl inte undra på med de droger hon fått och pärsen hon varit med om. Men vi som är vana att plocka ner henne från bord och stolar, springa efter hennes riv och plockmani känner inte igen tösen som frivilligt sitter still i knät och som inte orkar leka och dansa runt.
Ikväll ska jag och prinsen hälsa på långväga vänner som är hemma på besök i nya bilen. Premiärtur i vad som måste vara vinterns värsta bilväder. Jag måste ju lämna huset och prinsessan nån gång även om mobiltelefonen kommer att vara klistrad vid min sida och i förvissningen om att det är ju nära till akuten med ambulans....
Ja jag vet! nojig värre...
