feberkramp
Prinsessan fick feberkramp i söndags. Fast man anade vad det var och hur man ska göra så var det j-vligt läskigt!
Hon fick inga regelrätta kramper utan var bara okontaktbar och stel i hela kroppen. Hade hon inte kräkts på hela mig där vi satt och myste i soffan vette gudarna om jag fattat att hon var borta så fort. Kändes mer som om hon somnade till. Det blev i alla fall bråttom till akuten där de inte fick henne vaken. Ingen hade förberett mig för alla slangar, sprutor och intuberingen som följde. Sen alla frågor som man ska besvara mitt i kaoset. Vad heter hon, vad hände, vad väger hon, ålder, födelsedata etc. Hallå! Hjärnsläpp mega, inte ens namnet fick jag fram utan att tänka efter...
Ilfart i ambulans till Sunderbyns sjukhus och barnintensiven för prinsessan och mannen. Jag blev kvar med prinsen som skulle hivas nånstans, kläder som måste packas och en förvissning om att mannen var bättre i ambulansen än på vägen en gång som denna. Men alla mammakänslor skrek att jag skulle vara där med prinsessan. Tack och lov för mobiltelefoner! Mannen ringde halvvägs och kunde meddela att hon vaknat till och var kontaktbar.
Sen följde ännu fler tester så klart och när lugnet lagt sig så somnade en utmattad prinsessa och sov som en stock i 4 timmar. Sen följde ett par timmar av hyfsad vakenhet och hennes livs första fylla. Som hon raglade runt....
Vi delade en enkelsäng under natten där på sjukhuset jag och mannen för prinsessan behövde övervakas ett dygn för ev. nya anfall. Helt ärligt var ingen av oss beredd att åka hem heller.
Väl hemma bekämpar vi varje tecken på feber med alvedonsuppar för det går fort, jättefort när febern stiger. Kommer nog för alltid eller åtminstonde tills hon fyllt 4 år vara nojig när hon blir sjuk. Jag kollar febertemperaturen ofta nu, tack vara teknikens under finns ju örontermometrar. En väldigt bra investering för nojiga mammor.
Hon fick inga regelrätta kramper utan var bara okontaktbar och stel i hela kroppen. Hade hon inte kräkts på hela mig där vi satt och myste i soffan vette gudarna om jag fattat att hon var borta så fort. Kändes mer som om hon somnade till. Det blev i alla fall bråttom till akuten där de inte fick henne vaken. Ingen hade förberett mig för alla slangar, sprutor och intuberingen som följde. Sen alla frågor som man ska besvara mitt i kaoset. Vad heter hon, vad hände, vad väger hon, ålder, födelsedata etc. Hallå! Hjärnsläpp mega, inte ens namnet fick jag fram utan att tänka efter...
Ilfart i ambulans till Sunderbyns sjukhus och barnintensiven för prinsessan och mannen. Jag blev kvar med prinsen som skulle hivas nånstans, kläder som måste packas och en förvissning om att mannen var bättre i ambulansen än på vägen en gång som denna. Men alla mammakänslor skrek att jag skulle vara där med prinsessan. Tack och lov för mobiltelefoner! Mannen ringde halvvägs och kunde meddela att hon vaknat till och var kontaktbar.
Sen följde ännu fler tester så klart och när lugnet lagt sig så somnade en utmattad prinsessa och sov som en stock i 4 timmar. Sen följde ett par timmar av hyfsad vakenhet och hennes livs första fylla. Som hon raglade runt....
Vi delade en enkelsäng under natten där på sjukhuset jag och mannen för prinsessan behövde övervakas ett dygn för ev. nya anfall. Helt ärligt var ingen av oss beredd att åka hem heller.
Väl hemma bekämpar vi varje tecken på feber med alvedonsuppar för det går fort, jättefort när febern stiger. Kommer nog för alltid eller åtminstonde tills hon fyllt 4 år vara nojig när hon blir sjuk. Jag kollar febertemperaturen ofta nu, tack vara teknikens under finns ju örontermometrar. En väldigt bra investering för nojiga mammor.
Kommentarer
Postat av: Jeanette
Jag är glad över att det gick bra! Men gud vad läskligt!
Trackback
