katastrof
MIN SON ÄR INGEN FÖRSKOLEKILLE!!
Jag vet för nästan varje gång vi ska till förskolan så kommer orden: Jag vill inte dit!
Ibland högljutt, ibland bara konstaterande men ibland som idag under gråt, skrik och panik i blick. Långa hårda bläckfiskarmar som inte vill släppa taget.
Inget hjälper. Vad betyder det för en lillkille att mamma måste jobba, tjäna pengar och ta ansvar. DI NADA!!!
Förmanings/förklaringstal med att han bara går vissa dagar och i tidsmått mätt väldigt korta dessutom hjälper inte heller.
Vi (läs jag då det är 98%av gångerna jag som lämnar) har provat följa med in och vara en stund, vi har slitit lös honom och sprungit för livet, vi har förvarnat i god tid innan vi ska åka, vi har provat inte förvarna alls. Kort sagt, vi har pratat och tjatat och förklarat.
Jag vet att han är nöjd när han väl är där men mammahjärtat är ändå i tusen bitar.
Att det kan vara så emellanåt och i början på ny termin men FYRA år.... hallå give me a break!!!
Jag önskar att jag kunde vara hemma, att pengar vore världsliga ting, att livet inte innehåller vardagar och räkningar. Men eftersom pengar inte växer på träd, leva kostar pengar och jag faktiskt gillar att jobba så får vi väl kämpa vidare.
Jag blir bara så trött ibland.
Kanske är han en skolkille, vem vet? Dit är det ju bara 1,5 år. Vi är ju mer än halvvägs.....
