Lindals

Prinsen har en lekkompis längre upp på gatan som han under sommaren börjat vara med allt mer. De har sprungit via bakgårdarna när de sett varandra. Nu med hösten och regnet i luften så är det inte lika självklart. Man är inte ute längre och kan se och höra varann. Igår fick han därför tillåtelse att gå själv dit och kolla om han var hemma. Hönsmamman jag ringde sen efter ett tag och kollade så han var där och om det var ok att leka en stund, vilket det var. Det ville sig inte bättre än att grannfrun visade sig vara minst lika pratsugen (och "övergiven")som jag och vi blev surrandes ett bra tag i telefonen som ledde helt oväntat till en inbjudan på middag idag.
SUPERTREVLIGT!!!
och gott!
Alla sinnen tillfredsställda har vi precis lunkat hem igen.
Nu fixar jag nog en hel dag till med ungarna utan att klättra väggar....