Lindals

Idag var det första dagen på inskolningen av prinsessan. Gulp!! i mammamagen men det gick galant. Hon ville rakt inte hem när det var dags så det känns ju skönt. Värre var det för prinsen som går vägg i vägg. Han tycker att inskolning är pest. Varför ska jag vara med prinsessan och inte han? Lite avundsjuka och mammalängtan i ett. Han har ju aldrig varit någon riktig dagisunge så här sitter jag allså på armläng savstånd utan att man får vara med och sen åker vi dessutom hem en stund utan honom. Det blev bara för mycket!!!
I morgon ska jag försöka mig på att smyga runt lite mer, men jag är inte så bra på osynlighetsmanövrar så det blir väl pannkaka igen.

Har laddat lite inför detta med dagistiderna för jag minns vilket tjorv det var med prinsen på hans tid. De hade väldigt jobbigt med våra tider, har inga andra föräldrar skiftgång???
Det ifrågasattes och kommenterades om huruvida mannen jobbade eller var ledig fast de hade ett schema. Man börjar nästan tro att de misstänkte att vi fuskade till oss dagistid, vilket inte kan vara mer från sanningen.
Hela första året åkte man med andan i halsen till dagis direkt efter jobbet med det dåliga samvetet hängades för att man överhuvudtaget jobbat eller nåt. Man la pannan i djupa veck i försöken att hitta den ultimata lösningen för barnen. Ibland fick to m farmor rycka in som barnvakt för att de inte skulle vara så mycket på dagis ( hallå! jag jobbar 75 % och mannen oftast bara till 15) och vid lov och klämdagar tog man ofta ledigt för barnen inte skulle behöva vara med vikarier.  
Jag vet inte riktigt varför jag var så hispig och hoppas inte jag blir det igen. Jag måste jobba, min man måste jobba och i sanningens namn har vi bättre dagistider är de flesta och betalar ju faktiskt för den pedagogiska verksamheten som bedrivs....
Mitt nya jag ska skita i vad andra anser och göra det som känns rätt för vår familj och våra barn...
Påminn mig gärna om detta då jag vet att jag kommer att falla dit igen.